En titt tillbaka i tiden - - - 50 år - - -
(1957-2007)

Detta år är ganska speciellt för mig eftersom:

• 50 år har gått sedan jag blev intresserad, ascinerad och involverad i de asiatiska ”Martial Arts” kända som Budo och Wushu.

• Karate dojon grundades 1957 i Taradale, Napier, Nya Zeeland med de första medlemmarna – Ray Fredriksen, Paul von Stroheim, Ken McLennan, Fred Coulter, David Moyes, Gordon Larkins och jag, känd som Napier Karate club existerar fortfarande, men på en annan adress. De tränar nu Goju Ryu karate ansluten till Sensei Morio Higoanna.

• Yoshinken fyller officiellt fem år i sommar.
• Min vänskap och budo tillgivenhet med min väldigt goda vän och broder inom ”martial arts” – Sensei Jan Kallenbach kommer snart sträcka sig över 40 års av regelbunden kontakt och ansenligt varierade erfarenheter.

• Första kontakten med Sensei Yoshimichi Sato togs i Kyokushinkai Honbu dojo 1965.

Av de nya zeeländare som jag började med är jag den enda som fortfarande är aktiv. Jag har dock fortfarande en bra kontakt med Ken McLennan, Fred Coulter och min äldsta nya zeeländska kompis Paul von Stroheim. Yoshinken är resultatet av dessa 50 år och involvering av Sensei Jan Kallenbach och Sensei Yoshimichi Sato i grundandet av stilen. Jag är väldigt stolt över att ha dem som goda och hängivna budo vänner, de har varit en ständig inspirationskälla.

Speciella sensei som jag har träffat och haft möjligheten att träna med borde nämnas:

Soshi Kenichi Sawai: Jujutsu-Iaijutsu-Kenjutsu-Judo-Taiki Shisei Kenpo
Sosai Masutatsu Oyama: Koreansk Kenpo-Judo-Shotokan-Goju Karate-Kyokushinkai
Kaicho Tadashi Nakamura: Kyokushinkai-Kobudo-Seido Jukkyu Karate
Sensei Arthur Koji Hisatake: Kyokushinkai
Sensei Donn Draeger: Jujutsu-Judo-Karate-Shindo Muso Ryu Jodo-Katori Shinto Ryu
Hanshi Steve Arneil: Judo-Boxning-Kenpo-Kyokushinkai-IFK
Sensei Norimasa Iwama: Karate-Shorinryu-Taikiken
Sensei Pascal Krieger Judo-Iaido-Shindo Muso Ryu Jodo
Sifu Cui Rui Bin: Wushu-Yiquan
Sifu Dao Siming: Wushu-Yiquan
Sifu Li Jian Yu: Wushu-Yiquan

Jag måste även nämna en annan god vän inom Budo och hängiven Karate mästare – Shihan Ingo De Jong, Goju Kai som jag har avnjutit flera trevliga stunder med honom sedan han och hans sambo kom till Sverige i tidigt 70-tal.

Det finns då många stilar och organisationer inom ”martial arts”, många är unika på sitt sätt men detta beror på dem som är och har varit utövare. Det är därför jag först tänker på personen och sedan på ryun, stilen eller organisationen som de representerar. Det är snarare regel än undantag att dessa Sensei/sifu är involverade i två eller flera stilar och troligtvis är det så att denna kontakt har bildat deras slutgiltiga beslut om vart deras utveckling och framtid ligger.

Det finns ett nämnvärt undantag till detta och det är Shihan Risuke Otake från Shinden Katori Shinto Ryu som härstammar från en lång tradition av mästare inom denna ryun, deras liv har tillägnats till denna stil som betraktas som en kulturell skatt av Japan. Jag träffade Sensei Otake genom Donn Draeger, både dessa sensei är av högsta grad som en budoka bara kan hoppas att få träffa.

Min åsikt är, för att kunna bli en allround budoka borde du träffa, lyssna och träna med respekterade sensei/sifu från andra stilar när det finns möjlighet, inte så mycket så att du lämnar din stil utan för att se vart du står och vart du är på väg inom din budo.

”Var inte rädd att gå ut från ditt hus”
”Utmana dig själv – bli inte bekväm”
”För att uppleva upplysning och inspiration genom livet måste du resa i kropp och själ”

Jag har även läst om några mästare som har öppnat dörren och uppmuntrat sina elever att lämna och skaffa erfarenheter på all sätt, att utmana sig själv, att se vad hon/han har lärt sig, tror man på vad man håller på med och vart leder vägen? Jag har dock inte sett detta i verkligheten och jag har svårt att tro att det är så i dagens dojos, men det finns mycket positivt med att göra så (bortsett från ekonomiskt sett så klart).

Karate har växt och förändrats enormt under dessa 50 år, jag ser detta med blandade känslor. Tävlingar har varit en av de största influenserna, graderingar är ett annat exempel och ego det tredje. När jag kom till Sverige 1968 var det väldigt få som ens hade hört talas om karate och ännu färre som hade tränat det. Mitt samarbete med Sensei Attila Meszaros var en extremt intressant och rolig tid där vi introducerade Kyokushinkai Karate i Sverige, byggde upp SKK, gick med i SBF, anordnade/deltog i nationella och internationella tävlingar och träningsläger. Mina fem år som den första Team managern/Coach för SBFs karate sektion var också en bra utmaning och väldigt trevlig tid när ”all-style” turneringskarate påbörjades. Det är upplevelser som jag är glad att jag var delaktig i.

Första generationen av mina elever där Karl-Henrik Robért, Gerard Versteegh, Bertil och Göran Friberg, Henrik Forss, Thomas Sonnenfeldt, Christer Lagergren ingår, blev sedan väldigt framgångsrika i sina valda karriärer, efter att flera utav dem placerat sig högt upp på prispallen i karateturneringar under sin tid. Tyvärr är de dock inte aktiva inom budo idag, samtidigt är jag väldigt glad att budo karate har givit dem styrka och perspektiv för resten av livet.

När jag tänker tillbaka på hur allt började i Napier, Nya Zeeland så var jag väldigt lyckosam att ha de ”rätta” personerna runt omkring mig; Paul von Stroheim (fotograf och fd Nya Zeeländsk tyngdlyftningsmästare) såg karate för första gången när en grupp från ett japanskt militärskepp besökte Sydney och gav en uppvisning. Denna inspirerande upplevelse berättade han sedan det för oss kompisar. Vi tog då kontakt med Ray Fredriksen, en lärare som var en shodan judoka, som guidade oss in i de japanska kampformerna genom hans kunskaper i judo. Ken McLennan var den lokala trafikpolisen, Fred Coulter var postmästaren och Gordon Larkins som drev en radio/stereo affär (han hade bara ett ben efter att han hade blivit av med det ena i en mc-olycka. Han var dock väldigt effektiv i fri fighting). Detta blev en väldigt hängiven grupp och vi tog kontakt med alla karateklubbar i hela landet för att möta oss i främst Kumite (fri fighting), ingen domare, utan vi fortsatte till någon gav upp. Väldigt enkla regler, inga slag/sparkar mot ögon och skrev. Vi besökte senare alla japanska skepp som kom till Napiers hamn och på så sätt kom vi i kontakt med flera olika japanska system. Vi köpte de enda tillgängliga böckerna om karate som var: ”The Art of Empty Hand Fighting” av Hidetaka Nishiyama och ”What Is Karate” av Masutatsu Oyama. Dessa blev våra karate ”biblar” och blev grunden för våra tankar och värderingar om hur karate borde vara och levas. Vi kunde inte ha haft bättre böcker visade det sig senare, båda de böckerna har blivit klassiker inom karate världen. Den enda anledning till att jag åkte till Kyokushinkai karate Honbu dojo var att det fanns en adress i boken och en sjöman från ett utav de besökande japanska skeppen tog kontakt med Oyama sensei åt mig. Han ordnade så att jag kunde bli en Kyokushikai karateka i Honbu dojo, Ikebukuro, Tokyo 1965. Detta var en otrolig upplevelse för en ung 21 årig ”kiwi” från en liten stad med 20 000 invånare att komma till en metropol som Tokyo med dess 10 miljoner invånare.

”Från en stekpanna till elden”

Detta blev ett test på många olika sätt, och enbart de som har rest ensamma till ett land med annan kultur, språk, traditioner, mat och bor där ett tag, i mitt fall sex månader, kommer att förstå vad hjärnan och kroppen går igenom.

Några minnesvärda erfarenheter i Japan 1965 var de regelbundna kvälls ”keiko” när upp till 30 svartbälten slogs mot oss alla i rad.

Karate uppvisningen hos herr E. Sato sedan premiärministerns hus. Jag var den enda ”gaijin” (utlänningen) i gruppen. Uppvisningen hölls i hans vackra traditionella trädgård med fiskdamm.

Min första gradering som pågick i mer än åtta timmar, tiden spenderades mest på knäna, sedan var man tvungen att fightas.

Mitt första besök till ett allmänt badhus när jag inte visste de korrekta procedurerna. De skänkte några goda skratt åt japanerna.

Min första seriösa Kumite med sensei Nakamura, full kontakt med i stort sett alla tekniker tillåtna.

En dag var ingen sempai närvarande och Sosai Oyama sade till mig ”Du tar hand om träningen idag” Osu!!! En speciell känsla, men på något sätt löste det sig.

Att vara passagerare i Sosais bil när han körde var en upplevelse i sig. Det var en engelsk Humber med rattväxel, jag var fascinerad att bilen kunde klara av sådan kraftfull körstil! Han älskade även att lyssna på Sumo på radion i bilen. Han verkade känna till några sumotori och hejade eller förnedrade brottarna medan han körde.

Efter träning varje dag så stannade jag till vid en kiosk vid tågstationen i Ikebukuro, där drack jag en fem-sex flaskor kaffemjölk. Detta var underhållande för alla i kiosk, men killen där reserverade mina flaskor och applåderade varje gång jag kom in samtidigt som han på sa ”You – Best customer”

Min första japanska frukost med stekta syrsor, några små liknande tillagade fåglar som fortfarande hade kvar näbb och fötter! Detta kompletterades med saker som jag aldrig hade sett förrut och helst inte ville veta vad det var. Det var bara till att blunda och äta, jag var så hungrig. Som man brukar säga man får ta seden dit man kommer.

Jag var senare värd för Bujutsu/kobudo gruppen som besökte Sverige sommaren 1980. Det var en grupp med speciella sensei från Japan, gruppen bestod av: Shihan Risuke Otake, hans son Nobutoshi och Yutaro Shinozaki från Shinden Katori Shinto Ryu. Kaminoda Sensei från Shindo Muso Ryu. Sensei Tiki Shewan från USA och slutligen ledaren för gruppen Donn Draeger. Alla bodde hos mig i Skokloster i två veckor. De gav en två timmar lång uppvisning i Bujutsu/Kobudo till en fullproppad sporthall i Solna – en upplevelse aldrig tidigare upplevd och aldrig mer genomförd med dessa stillfulla mästare. De gav också kobudo träning, detaljerade förklaringar och även värderingar av svärd som deltagarna hade med sig. Deras besök var oförglömligt och det gav en insikt i riktig budo genom att lära känna dem utanför dojon. Jag har en klar bild av när Otake sensei kom tillbaka från en promenad i en närliggande skog med en plastpåse fylld av vad jag trodde var ogräs! Han gjorde sedan en läcker och näringsrik sallad samt förklarade vad varje ”ogräs” var bra för. Detta gjorde han efter att bara ha varit fyra dagar i Sverige!

Senare när jag åkte till Japan, Okinawa och Malaysien 1981 bjöd jag in min fd elev Michael Söderkvist (numera en 5:e Dan Shihan i Kyokushinkai) att följa med. Sensei Donn Draeger öppnade dörrarna på många olika sätt och möjliggjorde att resan blev ytterliggare en unik upplevelse. På Okinawa tränade vi Bo-Sai-Tonfa personligen med en utav Ryukyu öarnas Karate/Kobudo legenderna, Sensei Akamine. Michael och jag deltog vid Shindo Muso Ryu Jodo lägret i Ipoh, Malaysien, där vi träffade alla elever till Draeger sensei, under åren hade han byggt upp en väldigt hög standard av Jodo bland Malaysiens Budo och Wushu folk.

Michael har gjort ett utmärkt jobb med att fortsätta leda den svenska Jodon med tät kontakt med Pascal Krieger i Schweiz, ytterliggare en fin mästare i Budo och nära vän till Draeger Sensei, efter att jag drog mig tillbaka.

Sensei Donn Draegers död i oktober 1982 var en tragedi och fruktansvärd förlust för ”Martial arts” världen. Hans plats kan aldrig fyllas med hans kunnande, expertis, humor och personlighet, men en utav hans närmsta elever Mr. Hunter ”Chip” Armstrong har fortsatt i sin sensei fotspår, det har även en annan deshi gjort nämligen Sensei Karuna i Malaysien som följer SMR Jodo.

Genom majoriteten av dessa år i Europa och Asien har jag verkligen njutit broderskapet och inspirationen från Sensei Jan Kallenbach. Vi har njutit, tränat, svettats, ätit (vi gillar bägge två alla olika sorters maträtter), studerat, filmat, skrattat och slagit oss igenom många länder utan ett enda gräl oss emellan, detta är ganska unikt. Våra band av vänskap är väldigt speciella, det är även våra broder dojos Shinbuken och Yoshinken som sporras av vår goda vän Sensei Yoshimichi Sato.

När jag lämnade Stockholm 1989 och flyttade till Göteborg avslutades ett kapitel i min ”martial art” värld, jag lämnade Oyama Karate Kai i Solna efter 20 år det var inget lätt farväl. Många minnen, många elever, många bragder, jag hade utmärkta elever som blev vänner utanför dojon. Jag har nämnt några tidigare, men andra som sticker fram ur mängden är: Kent Wallermo, Lars Erik Lindholm, Roland Brådhe, Sacki och Stylianos Isaakidis, Peter Ericsson, Bengt Schubert, Thomas Wiberg, Kenneth Lundin, Christer Gunnarsson, Jan Hallstenson. Alla bidrog till OKKs framgångar. Fyra speciella Kyokushinkai sensei som besökte OKK var Sensei Hisatake med sin fru Sensei Gudrun, Sensei Steve Arneil (första att klara 100 mana kumiten) och Sensei Jan Kallenbach.

Två speciella deshis sticker ut: Lars Sjöberg och Åke Wall. Lars tog över ansvaret för OKK och genom hårt målmedvetet arbete har han lyckats mycket bra sedan 1989, han har även utvecklat sin egna karate och nått graden 3:e Dan Sensei. Det var därför ett nöje att ha med honom på resan vi gjorde till Japan 2004 för att träffa flera av mina japanska budovänner, särskilt inom Taikiken. Åke är faktiskt den äldsta av mina deshis som fortfarande tränar, med livserfarenhet som en familjefar och tre underbara barn, medlem av Solna Judoklubb i många år samt fotbollstränare. Han anslöt sig till mig i samband med grundandet av Yoshinken för fem år sedan och har sedan dess varit ansvarig för Stockholmsgruppen. Han visar stort intresse, inspiration och hängivenhet i ledandet av en härlig grupp budokas från blandad bakgrund inom japansk budo och kinesisk wushu.

Resan till Kina 1993 var ett uppnått mål i att gå till rötterna av Taikiken och den trodda grunden och influensen till många av de japanska kampformerna. Mästaren Cui Rui Bin var väldigt snäll mot mig och gav mycket av sin tid och ”chi” i förklarandet av Yiquan – till och med en regelbunden elev som hjälpte mig som tolk sade till mig att han inte hade lärt sig så mycket som under de veckorna han spenderade tillsammans med oss. Sifu Cui var en av Mästare Yao Zong Zhuns bästa elever och mästare Yao var en broder boxare till Sawai Sensei under hans år i Kina. Genom mästare Cui hade jag äran att tillsammans med min broder kenpoka träffa en annan välkänd Yiquan mästare, Dao Siming. Han var en utav de närmaste eleverna till stormästare Wang Xiang Zhai, detta var ett ganska emotionellt möte eftersom Sifu Dao kom ihåg Sawai sensei väldigt väl och talade om dessa år.

Kontakten med Yiquan mästarna gav mig ytterligare en dimension inom Taikiken och mitt liv. Jag är väldigt tacksam gentemot Sifu Cui Rui Bin, Sifu Dao Siming och senare Sifu Li Jian Yu en annan mycket speciell mästare med unika kunskaper så som expertis inom kinesisk målning, kalligrafi, speciella healing metoder. Han är muslim och en av de få levande eleverna till stormästaren Wang Xiang Zhai. Mästare Cui kom till Europa några gånger och två gånger till Sverige, mästare Li kom till Frankrike genom ett initiativ av en väldigt duktig lärare inom kinesiska och japanska kampformer, Sensei Jean-Luc Leseuer.

Den oförglömliga resan till Japan 2004 finns dokumenterad med bilder här på hemsidan, den kunde ha inte ha varit bättre eller kanske lite längre för att kunna njuta mer utav den.

Nu är jag inne i Yoshinken kapitlet i min utveckling och som jag har nämnt tidigare är detta resultatet av ansamlingen av alla dessa års erfarenheter och kunskap. Jag hoppas att jag tillsammans med mina underbara elever kan njuta och uppleva många år minst lika belönande som dessa jag har haft turen att uppleva.

Det är en lång artikel men ursäkten är - - - 50 år!

Marshall McDonagh
07-01-30