Sensei Monika

Innan Yoshinken hade jag lite i bagaget från andra budoarter.

1976 började jag träna Ju jutsu för Sensei Björn Hornwall. Parallellt tränade jag även Wado Ryu för Sensei Ray Young. Arterna kompletterade varandra väl.

Senare lärde jag känna Sensei Takashi Masuyama,Okinawa Goju Ryu. Han representerade den klassiska karatestilen, där Budons andemening lyftes fram. Det passade mig och jag tränade med honom ett antal år. Under den tiden fick jag förmånen att träffa och träna för Sensei Higaonna på Okinawa och i Skottland. En verkligt stor Sensei.

På Okinawa råkade Sensei Marshall och Sensei Michael Söderqvist befinna sig samtidigt som jag. Då kunde jag inte ana att jag 24 år senare skulle börja träna för Sensei Marshall.

En kall januaridag 2005 satte jag min fot i snön i Hagaparkens Dojo för första gången. Mottagandet var dock varmt både från Sensei Åke, gruppen och senare även från Sensei Marshall. Helt nytt för mig var tanken på principer snarare än tekniker. Nytt var också den personliga instruktionen som ger varje individ möjlighet att utvecklas utifrån tidigare Budo/Wushu erfarenhet, ålder och kön osv.

Något jag minns särskilt med glädje är de fem sommar Gasshuku i Lygnared. Att få träffa och träna med elever och Senseis från både Holland - (Sensei Kallenbach, Wiert, Bakker och Bert) och Frankrike - (Sensei Legree och Leseur) är ett minne för livet.

Den interna träningen, Nei Jia, har varit svårare att lära sig, men ger helt klart på sikt bättre resultat både vad gäller kamp och livskvalité. I Dojon såväl som utanför. Under åren har jag vid besvärliga situationer, fysiska som psykiska, haft god hjälp av den kunskap Yoshinken givit.

Vi är nu inne på en ny/högre nivå av Yoshinken. Sensei Marshall brukar likna träningsutvecklingen vid en spiral. Det ger för mig en stabilitet i träningen att det nya bygger vidare på det vi lärt oss tidigare. Jag tänker att mina kunskaper i Budo/Wushu har både breddats men framför allt fördjupats under åren med Yoshinken. Det är ju också det som är en del av Yoshinkens mening.

En ytterligare mening med träningen är att ge ökad livsenergi och livskvalitet. Det är vad Qi träningen i Ritsu Zen ger mig. Som enda kvinna i gruppen, liten till växten och numer lite ålderstigen, har jag haft en del extra utmaningar. Än har det inte stoppat mig…

Tack Sensei Marshall, Sensei Åke och mina reskamrater i Yoshinkengruppen för vägledning och inspiration på min ”resa utan slut”.

Osu Monika

Sensei Anders

Yoshinken firar 20 års jubileum i år, och jag har blivit ombedd att skriva några rader om min historia inom Budo och Yoshinken. 

Mitt namn är Anders Bengtsson och jag har tränat Budo i 47 år, tiden går utan att man hinner tänka på det, jag har tränat Ju-Jutsu, Judo, Karate, Aikido, lite Iai Do mm i 37 år, de sista 22 åren har jag tränat Tai Ki Ken kombinerat med Ju-Jutsu i ca 10 års tid, så jag har erfarenhet av Budo. 

De sista 12 åren så har jag koncentrerat mig på att endast träna Yoshinken, som är en stil av Tai Ki Ken framtagen utav min Sensei Kyoshi Marshall McDonagh.

Information om stilens ursprung.  Yo = Lyfta fram, stödja, kultivera. Shin = ”Spirit” Känsla av en ny mening och framtid. Ken = Svärd, knuten näve, ”ken” som i Taikiken.

Yoshinken grundades och etablerades i Sverige sommaren 2002 av Marshall McDonagh, detta baserat på hans bakgrund och erfarenhet i Japansk Budo och Kinesisk Wushu, speciellt inom Taikiken ( Japan ) och Yiquan ( China ). 

Jag började träna Ju-Jutsu 1975 i Budoklubben Budokwai, för Sempai Jan Linderholm, sedan blev det Sensei Björn Hornwall 4 dan som tog hand om min utbildning till att bli en bra Ju-Jutsuka, Björn blev min första Sensei, en riktig Sensei som blev en förebild för mig och en riktigt bra kamrat som jag saknar, mycket då han tyvärr gick bort i sjukdom alldeles för tidigt.

Jag fortsatte min träning utan Sensei:s med viss framgång, instruerade i 34 år i Budokwai och Solna Ju-Jutsuklubb. Andra Sensei:s som jag tränat med är Magnus Cederblad 8 Dan som också var min graderingspartner till 2 dan och 3 dan samt till 4 dan, tuffa och bra graderingar blev det, dessa graderingar finns inpräntade i mitt minne för evigt.

Min instruktör i Wado Ryu Karate Sensei Ray Young 7 Dan med flera andra bra instruktörer som Tatsuo Suzuki 8 Dan med flera bra utövare av Världsklass, ingen nämd, ingen glömd. Karate ingick som ett viktigt komplement till Ju-Jutsun, likaså Judon även Aikido (tai sabaki) var viktig till att bli en bra Ju-Jutsuka, en liten resumé fram till där jag är nu, Yoshinken. 

1999 började jag att träna Tai Ki Ken för Sensei Marshall McDonagh, jag minns det som igår förutom vilket datum, vi var ett antal utövare som blivit inbjudna att delta, mestadels från Oyama Karate Kai och jag från Solna Ju-Jutsu, vi började träningen med en liten introduktion om vad Tai Ki Ken kom ifrån, sedan blev det dags för Ritsu Zen för första gången, och det var en ny upplevelse som senare blivit väldigt viktig.

Jag kommer ihåg mina elevers undran, efter jag tränat något år, har du gått upp i vikt? Du känns så tung och svår att rubba, vad är det som har hänt? Mitt svar Ritsu Zen. Självklart så fick jag frågor om Tai Ki Ken av mina elever men med tanke på att jag just blivit bekant med arten så fick svaren på frågorna vänta.

Det svåraste för mig var att stå i Ritsu Zen/Han Zen utan att känna smärta och obehag, men efter ett par månader så började det kännas mycket bättre, när det fungerade som bäst så fick man en känsla av glädje och balans i kroppen, uppenbarligen så fungerade det hyfsat bra i början, men att stå i 45-60 min var ju inget som man såg fram emot i början, nog det svåraste jag har gjort i mitt Budoliv, men efter ett par års träning så kändes det mycket bättre, så det är bara att fortsätta utvecklas så bra man kan inom Yoshinken, efter 22 år har man fortfarande mycket att lära.

Men det finns hopp om att fortsätta att utvecklas i Ritsu Zen, Han Zen, Yuri, Neri, Hai, Mukae-te, Harai-te, Sashi-te, Sui shu samt Tanshu och Kumite, så nog finns det att göra framöver, det som är svårt, ska göras så enkelt som möjligt och det är inte alltid så enkelt, men att ha en ”riktig” Budo Sensei som Kyoshi Marshall McDonagh, underlättar min och mina träningskamraters utveckling inom Yoshinken, tillhörande Neijaquan eller den interna kampkonstens system.

Man ska använda hela sin kropp med känsla och balans, hela kroppen ska fungera som en komplett enhet för maximal effekt. Sedan så har vi en annan klar fördel inom Yoshinken och det är hälsobiten, blodtrycket får man bättre kontroll över, problem blir lättare att bearbeta, artriten blir bättre med Yuri, många moment är precisa med vad sjukgymnaster lär ut, man mår helt enkelt bättre ju mer man tränar och kommer in i arten, själv så har jag fått lättare att ta hand om de problem som nästan alla människor har eller kommer att ställas inför när man blir äldre, både mentala och fysiska, väldigt positivt enligt mig.

Något som också har varit positivt och givande för mig är att få träffa intressanta utövare inom Tai Ki Ken och Yoshinken och väldigt kunniga och intressanta Sensei:s som Kyoshi Marshall McDonagh och Kyoshi Jan Kallenbach, Sensei Jacques Legree, Sensei Bert De Waart, Sensei Weirt Postema, Sensei Hans Bakker med flera, och att få träna med deras duktiga elever.

En annan intressant effekt av Yoshinken träningen är att man blir lugnare och får en självtillit som får en att må bra. Så jag kan verkligen rekommendera andra med en Budobakgrund att pröva på Yoshinken.

Ser fram emot mina framtida äventyr med Yoshinken och mina träningskamrater som reskamrater, förhoppningsvis Keiko med våra vänner i Europa, det skulle vara väldigt roligt, men det får vi jobba fram eftersom. 

Osu Anders Bengtsson  

3 Dan Mokuroku Yoshinken,  4 Dan Ju-Jutsu,   2 kyu Judo,  7 Kyu Karate Wado Ryu