Yoshinken
     
   
         
    SHIN-NEN-KEIKO, 15 januari 2011    


Yoshinken


Den första träningen (Keiko) på det nya året

 

Lördag – ankomst och inledning

Vi möttes av Sensei Marshall och hans fru Pilar i full färd med att förbereda huset för ankomst av hungriga och förväntansfulla kenpokas. Våra teoretiska kunskaper sattes omedelbart på prov när vi fick ett skriftligt test som prövade vår beläsenhet i budolitteraturen och vår kännedom om terminologin inom Yoshinken.


Därefter serverades god Sushi och efterrätt under trivsamt umgänge. I samband med detta skedde också presentutdelning i samband med att träningen nu pågått i 10 år och Sensei Åke och Sempai André fick var sin korg med noga utvalt innehåll för sina viktiga insatser under åren. Sensei Marshall fick å sin sida en fågelbok med läten och naturfilmsserien ”life” från BBC - hans stora intresse för djur och natur kom kanske inte helt förvånande i fokus!

Så följde bildpresentationer - alla medlemmar hade för tredje året valt ut bilder och satt ord till. Alla var överens om att kvaliteten på dessa nu blivit väldigt hög, vi har ”raised the bar” som Sensei uttryckte det och markerade med handen att det hela låg på en högre nivå än tidigare. Intrycket var samstämmigt att detta är en unik och utvecklande del i gemenskapen kring Yoshinken, med utrymme för våra olika personligheter, uttryck, intressen och styrkor.


Lördagkvällen innehöll också några mycket betydelsefulla teoretiska inslag. Innan beskrivningen av söndagens Keiko ägnas de därför en del utrymme här. Sensei Marshall höll en föreläsning där han tog upp en nyhet i vår träning som han tagit fram under året och först introducerade under Gasshuku i somras. Det är en modell för relationen mellan ritsu zen och vår grundläggande träningssekvens (yuri, hai, neri och tanshu), samt våra teman (mening, dimensioner, flow och applications) och mushin (se nedan). Modellen innebär i praktiken en ny systematisering av relationerna mellan de olika elementen i träningen. Detta har praktiska konsekvenser för upplägg av keiko genom en tydlig struktur för hur man kan pröva, undersöka och utveckla olika aspekter av sina rörelser och sin energi.

Modellen innebär en kombination av struktur och frihet – man kan gå in med sin egen fråga och komma ut med ett personligt svar genom att följa sekvensen mellan de olika elementen. Som system för budoträning uppfattar jag detta som unikt i sitt upplägg och det ska bli mycket intressant att utforska i praktiken under det kommande året. Det är dock tydligt att det också ställer krav på ”dedication” och ständig övning av ritsu zen och de övriga grundövningarna, eftersom det är dessa som skapar själva fundamentet för att kunna jobba undersökande utifrån egna frågor. Genomgången av detta var mycket intressant och välbehövlig!


En annan aspekt av denna modell var att mushin som komponent fått en ny position, något som Sensei diskuterade djupgående. Här blev Sensei också allvarlig – Mushin är ett svårbeskrivbart begrepp men man kan förstå det som steget före döden, ett tillstånd som inträder när ens liv står på spel. Detta är ingen lätt sak att förhålla sig till. Jag kom att tänka på en inskription man kan finna ovanför entrén till många zen-tempel och som översatt lyder ungefär ”den som inte vill befatta sig med frågor om liv och död göre sig icke besvär”.
Hur vi förstår mushin berör helt grundläggande frågor kring vår träning och budo i allmänhet. Vad ska man betona och eftersträva? Många skapar detaljerade system och tränar rörelser till perfektion, men vad är det egentligen man vill uppnå?

Sensei beskrev sin strävan att bejaka ursprunget i bujutsu utan att ha några illusioner om att vi kan leva och träna som i svunna tider. Vi måste träna på ett sätt som passar i dagens samhälle. Mushin är något som vi inte kan ta för givet att vi kan uppnå eller tämja och som därför inte kan byggas in i ett system.
Det finns tyvärr ingen möjlighet att här återge alla idéer och anekdoter som Sensei delade med sig av kring mushin, men värt att nämna speciellt är berättelserna om Sensei Donn Draeger och Sawai Sensei, två av de personer som har haft störst betydelse för utvecklingen av Yoshinken. Båda kändes också närvarande i miljön i vår Honbu-dojo, med alla fotografier på väggarna. Donn Draeger har vi också till stor del att tacka för att Budo över huvud taget tilläts av den amerikanska övermakten i Japan efter andra världskriget.


Trots att båda haft fruktansvärda upplevelser i krig, och att Sensei Draeger sedemera helt tog avstånd från skjutvapen, såg de något annat i sin budoträning. Detta är högst intressant och jag kommer att tänka på ett citat från Sture Linnér, greklandskännaren och humanisten som tyvärr gick bort under förra året, och som även han varit ytterst nära döden vid ett flertal tillfällen: ”Homeros visar, som den förste, att gränsen mellan barbari och civilisation inte går mellan olika folk, utan inom varje folk, och inom varje människa.”
Detta är alltså inte frågor som enbart borde sysselsätta budokas utan, som ett tema hos Homeros, den allra första kända författaren i den västerländska litteraturen, borde det också beröra alla människor. Jag uppfattar Senseis berättelser kring detta som en uppmaning att fortsätta ställa grundläggande frågor om vår budoträning, att ständigt fortsätta ifrågasätta och försöka fördjupa vår förståelse.



 

Söndag – Keiko

Som vanligt hade vi tur med vädret och nattens hällregn förvandlades till dis och därefter uppehåll med ganska behagliga plusgrader. Efter en kampai (skål) i saké började Keiko (träningen) i vanlig ordning i ritsu zen, klockan 8. Som vi gjort de senaste Shin nen keiko tog vi hög position, som också utgör startposition för Karate kata Kushanku/Kanku. Detta passar bra att göra som inledning på året, kontakten med himlen fyller en med inspiration och känslan av nya möjligheter. Efter ritsu zen och han zen riktade vi också energin ner mot marken med ”holding the tiger” och ”draken”.


Jag hade master Wang Xiangzhais citat ”you feel a power as great as if heaven and earth were fighting” i åtanke under detta och vi fick verkligen känna på markens betydelse när snön gång på gång lurade oss på fotfästet under årets möte i tui shou (övningen där man med armar i kontakt prövar sin partners balans, guard och smidighet). Att lägga in för mycket kraft leder ofelbart till att man halkar. Snön visade dock också sin vänliga sida som en naturlig dämpande matta utan att vi blev allt för blöta när vi sen gick över till friare former av parövningar som var nya för oss – vi började med ett knä i marken och med ryggarna mot varandra utom räckhåll för varandra för att sedan försöka ta kontrollen.

I den andra delen av keiko gick vi inomhus. Med dojon fylld av entusiastiska kenpokas blev den snart omvandlad till bastu med immiga fönster, vilket åtminstone gav en känsla av att träna i Japansk värme, intensivt men kontrollerat. Vi började med att hantera attacker mot strupe och midja. Här fick vi känna på Yoshinkens mest direkta och explosiva sida. Det var under rådande omständigheter en utmaning för oss alla att kunna ge fullt uttryck för kraft utan att skada sin träningspartner trots att svetten rann och gjorde armar och ansikten hala.

Det skramlat oroväckande i blomkrukor här och där. Sensei inspirerade och drev på och betonade gång på gång hakke, att inte försöka trycka undan sin partners armar genom utan använda intention och explosivitet för att ta sig in och kontrollera sin partner. I de vidare övningarna uppmanades vi också visualisera den mytologiska draken, och fick genom detta en koppling till mushin som vi pratat om kvällen innan - inte backa eller ge sig, utan istället explosivt utmanövrera… Detta pekar inför nästa år mot fokus på applikation och en uppmaning att ytterligare utveckla direkthet och effektivitet i tillämpning, något som är centralt i Yoshinken som kampmetod.


 

Avslutning och farväl


Vi kunde till allas glädje konstatera att vi undvikit allvarligare blessyrer och skador på foton eller inredning i Honbu dojo trots några ganska intensiva brottningsmatcher med lyft och nedtagningar. Keiko avslutades i mycket god stämning! Brunchservering följde och alla medlemmar fick dela med sig av sina avslutande tankar. Pilar som skulle delta som fotograf och ”moraliskt stöd” som hon sa, följde intresserat med även här. Några saknade medlemmar till trots var stämningen mycket god. En varm känsla av gemenskap spred sig och gjorde detta till en extra minnesvärd helg. Känslan att vilja ta sin träning på största allvar under det kommande var påtaglig, vilket är en del av meningen med att ses för årets första träning, Shin nen keiko. Vi tackar Sensei Marshall och Pilar för denna mycket goda start på året i Honbu dojo!

 

 

 

Referat och reflektioner av Patrik Lilja